Värdegrund november 2017
allas lika värde – allas lika värdighet – allas lika rätt till värdighet…hur var det nu igen?
Allas lika värde – det stämmer inte. Det vet varenda treåring. Varken som människa eller i pengar.
Allas lika värdighet blir obegripligt.
Allas lika rätt till värdighet börjar få mening. Att ha lika rätt att bli sedd som en människa med rätt till liv och värdig behandling vare sig man är skurk eller en bra person. Inte snäll eller hård behandling, bara korrekt.
Likabehandling för lika sorts situationer oavsett vem man är, dvs rättssäkerhet borde ju vara besläktade begrepp om man har respekterande av mänskliga rättigheter som utgångspunkt för alltihop. Räcker för mig.
”Värdegrundens” första bud är alltså myten om allas lika värde.
Fast de med låga privilegiepoäng, efter en skala som är ristad på himlavalvet någonstans, har naturligtvis större lika värde i värdegrunden än de med höga privilegiepoäng. Det vet numera varenda människa.
Färgen på ens hud, alltså lite mörkare även utan smink, och om man kan antas tillhöra en grupp som inte arbetar eller kommer att arbeta och om man går med på att känna sig ooorättvist behandlad av den medelklass som just arbetar och betalar skatt – då ligger man ändå bra till för att ha ett större lika värde enligt skalan på värdegrunden. Och man kan rentav belönas med en egen hashtagsgrupp som strider för ens omistliga lika större värde så länge media är intresserade. Eller om det gynnar ett maktinnehav med rätt färg.
Detta är inget som pågår för att någon är intresserad av att någon ska få det bättre, utan aktiviteten och aktivismen handlar om att störa de privilegierades världsbild. Fåniga medelklassare som tror på utbildning och arbete och äganderätt och etik och sånt. T o m demokrati. Nyanlända lär sig snabbt hur lättstörda och svaga svenska medelklassare är – bara värda förakt faktiskt. Deras tid är förbi. Fast de får fortsätta leverera pengarna förstås.
De är också fortfarande vita i skinnet och därmed privilegierade, och ska inte gnälla eller vara oroade. Staten skaffar sig nu via EU laglig rätt att censurera internet. Att uttrycka oro inför samhällsutvecklingen betyder att man är främlingsfientlig. Det har forskare på försvarets forskningsinstitut slagit fast. På uppdrag av kulturdepartementet. Bara så att man vet vilka som ska stängas ner och betala.
Samhällskontrakt, vad betyder det? Att lojalt och solidariskt betala för andra länders drönare och drönare. Få något tillbaka? Vem har sagt att livet ska vara lätt?
Välstånd är överskattat – i alla fall andras välstånd. De redan privilegierades välstånd alltså.
Välfärd är ju något annat än välstånd. Välfärd är den färd av skattemedel som staten dirigerar. De har en stor gps bara för detta. Fattigvård och sjukvård och sånt. Det som ska ges tillbaka till medelklassen när de blir fattiga och sjuka. För att de har betalat skatt i alla år – kommunalskatt och statlig skatt och moms och skatt på moms och sånt. Det berömda samhällskontraktet. Ifall det finns några pengar kvar, vill säga.
Välstånd skulle minska behovet av välfärd. Men också behovet av många av de gps-anställda. De som ska säga ja eller nej till hjälp och vet vilken färg man måste ha för att bli godkänd. Och vilka ord som gäller för dagen. Och de vill inte förlora sina jobb och positioner.
Välstånd skulle kunna ge medelklassen idéer om att de kan hitta vägen framåt själva och betala själva. Direkt liksom. Och få för sig att alla hudfärger är okej. Att det är hur man beter sig som räknas. Ojojoj. Då skulle maktinnehavare och gps-folk inte vara lika mäktiga längre.
För övrigt är ju hen ett onödigt ord. Utom på engelska landsbygden när man pratar om sina höns. Jag tycker inte att man ska behöva tänka på höns i de lägen man inte vet någons könstillhörighet. Det känns mer respektfullt att säga hon/han än att prata om höns. Det tar inte så mycket längre tid heller.
Nu påstår moderna, förlåt postmoderna människor att det inte finns givna kön, utan att var och en ska känna efter vad hon/han tycker sig vara – en hon eller en han. Tack och lov har små barn oftast ännu inte blivit genusutbildade, utan demonstrerar tydligt sin könsidentitet med förtjusning över dockor respektive bilar redan i ettårsåldern. Och flickor som nekas rosa leksaker och kläder som små, brukar ta igen det med råge när de har tagit över ledningen i familjen i femårsåldern. Lila brukar också gå bra då.
Så färger är viktigt. Och att få välja själv är viktigt. Ord är viktiga för att bli förstådd och för att markera.
Att välja egna ord, ta ansvar för dem och förklara om det behövs. Att inte använda andras ord om man har egna. Nej är ett av de första ord det lilla barnet säger. Det är en självständighetsmarkering
Använda egna ord och säga nej. Markera självständighet.
Så länge vi har lite yttrandefrihet kvar.
Webbplatstitel 